Lärandet i fokus!

Jag har haft förmånen att få vara med en årskurs 2. Klassen består av 16 elever. Läraren har haft eleverna sedan 1:an och det syntes att hen kunde sina elever och att eleverna kunde sin lärare. En bra förutsättning för lärande enligt Hatties forskning. På måndagmorgon har de alltid en ”mingelstund” då eleverna kan komma in i klassrummet och gå runt och prata med varandra på ett trivsamt sätt. De pratade om vad de gjort under helgen och hade en trevlig stund. Efter ca 5 min klappade läraren i händerna klapp, klappi, klapp, klapp….(eleverna svarade med) klapp, klapp och gick till sina platser för att börja skoldagen. En form av beting då en handling, stimuli leder till ett beteende=behavioristiskt perspektiv (Säljö, 2014 s. 266) . Vissa tog lite längre tid på sig men alla satt på sina platser ganska snabbt utan att läraren sa något. 2 elever skötte om att skriva dagens datum och en fråga på tavlan som de andra eleverna skrev och svarade på i sina ”dagböcker”. Lektionerna fortsatte med avbrott för rast och sedan lunch. De flesta lektionerna startade med att läraren berättade vad de skulle jobba med och hur, vissa lektioner var eleverna med och funderade på hur. Tydlig struktur med elevernas delaktighet. Innan några lektioner avslutades gjordes någon form av exit ticket på lektionens vad. Eleverna fick skriva/rita ner sitt svar i form av munnar (glad mun = kan, rak mun = öva, ledsen mun = förstår inte) så bara läraren såg svaren. Frågor kunde också ställas om det man jobbat med, t.ex. hur kändes det att läsa högt idag? Läraren kunde på detta sätt få en bild av hur eleverna förstått/behöver öva/inte förstått och vad nästa steg i lärandet kunde vara, repetition/gå vidare/på annat sätt. Hela skolan följer detta upplägg som är BFL (Bedömning för lärande, Christian Lundahl, 2014). Eleverna jobbade på olika sätt under lektionerna beroende på innehåll både individuellt, parvis, gruppvis och alla. Läraren hade glasspinnar med elevernas namn på för att sätta ihop par, grupper och det fungerade även om det vid något tillfälle krånglade mellan några elever. Läraren gick då in och styrde upp situationen och alla var nöjda. När eleverna samarbetade gick jag runt och lyssnade på dem. Det var intressant och jag hörde hur de gav varandra idéer som gjorde att de kom framåt i sina uppgifter, lärande i ett socialt samspel = sociokulturellt perspektiv. Läraren gick runt och gav återkoppling på deras insatser och stöttade de elever som behövde individuellt stöd (scaffolding). Enligt Nottingham (2013, s. 21-28) är det viktigt att ge återkoppling på rätt sätt vilket jag upplevde att läraren gjorde.

Det jag framförallt tar med mig från min auskultation är hur viktig relationen mellan läraren och eleverna är för att lärandet ska få stå i fokus. Eleverna kände delaktighet, var trygga, hade lust att lära och sist men inte minst visade respekt både mot varandra och mot läraren.

Så bruna, så bruna …?

Förväntansfulla elever och småstressade lärare skyndar in i korridorer och klassrum. Ute är det fortfarande ganska mörkt och några snöflingor yr i luften. I ettans klassrum pratas det ivrigt. Idag är det den stora pysseldagen. Elever från förskoleklass till sexan ska blandas i olika grupper som under dagen ska besöka olika stationer. Ettorna är lite spända inför uppdelningen och vad de ska göra. Snart kommer dock deras faddrar i sexan och hämtar dem. Under dagen hinner jag som auskulterande observatör se många situationer där barnen hjälper varandra. Framför allt är det faddrarna som mycket tålmodigt och omtänksamt tar hand om de yngre eleverna. När pilliga julkort med specialeffekter ska tillverkas, kan det behövas några extra händer och goda råd. Det sociokulturella perspektivet känns ständigt närvarande denna dag med diverse uppgifter som görs i grupp men samtidigt individuellt. Var och en gör ju sina egna julkort, ljuslyktor och pepparkakor. Hela tiden är det ändå fråga om samarbete och utbyte av kunskaper, insikter och idéer. Det är framför allt mellan eleverna som utbytet sker medan de vuxna har fullt upp med det praktiska.

När jag stod där och spanade efter lärandesituationer att anteckna reagerade jag på att dessa situationer inte togs till vara mera. Barnen befann sig många gånger i Vygotskijs ”proximala utvecklingszon” som bl. a. Säljö beskrivit. De bakade pepparkakor utan några instruktioner vilket ibland hade behövts. Det blev förvisso kakor men en del låg mycket tätt och andra hade väldigt olika tjocklek. Med några tankeväckande frågor och enkla fingervisningar, det som Nottingham kallar utmaning respektive formativ återkoppling, hade eleverna kunnat få med sig så mycket mer därifrån än bara en påse pepparkakor. Jag kunde inte låta bli att fråga en liten pojke, som lagt kakorna alldeles för tätt, vad han trodde skulle hända med dem i ugnen. Han såg frågande ut.

– Vad brukar hända med det man stoppar i ugnen? försökte jag igen. Efter lång betänketid sa han: 

– Svart!

Jag hoppas han fick med sig nya erfarenheter av bakning denna dag!

Vad tycker ni, ska en pysseldag vara bara mysig eller ett tillfälle till mycket lärande?

Rasten på en liten landsbygdsskola!

9.30, skolklockan ringer ut för rast. Jag ser att läraren suckar lättat, ber sina elever att plocka undan sina saker för att gå ut. Läraren väntar tills sista eleven har gått ut innan det är dags för den efterlängtade koppen med kaffe i personalrummet. Ute på skolgården möts jag av ett kaos där de flesta elever springer kors och tvärs utan någon direkt (för mig) uppenbar struktur. Tre vuxna är ute för att rastvakta och de rör sig vant mellan gungor, rutschkana, klätterställning och fotbollsplan. Jag tar ett steg tillbaka och börjar ana ett mönster, en struktur och plötsligt är det självklart för mig; de flesta elever ur alla årskullar är involverade i ”datten” eller ”dunken”. Det är ingen pedagog som har startat aktiviteten utan eleverna har själva organiserat det hela och deras engagemang lyser.

Det som slår mig är att alla åldrar leker tillsammans, från förskoleklass till årskurs sex. Hur går det till? Varför fungerar det? Handlar det om betingning, där de äldre eleverna bidrar med ett visst beteende och rättar till de yngre? Eller kan man skönja en samtillhörighet och förståelse för varandra med Piagets stadieteori? Skulle man kanske kunna se den sociokulturella scaffolding, där de äldre eleverna stöttar de yngre i lekarna med regler och strategier?

Jag upplever att en aktivitet där eleverna leker och samspelar klassöverskridande ger en inblick i hur skolverksamhetens värdegrund (omedvetet) implementeras av eleverna på ett naturligt sätt. De raster där eventuella konflikter uppstår kanske erbjuder unika situationer där lärarna har möjligheter, ett ansvar att inte bara lösa problemet för stunden utan förvalta de konflikter som skapas och möjliggöra dem som lärandesituationer?

Vad tror du?

Une étoile

Klockan var 8.10 och det var dags för dagens första lektion för år 6 som var franska. När läraren startade lektionen, började hen med att prata franska en del elever förstod vad hen sa men inte alla. Hen repeterade sedan det hen sagt på svenska. Det var dags för genomgång av ord på tavla där läraren började att säga ett ord eller en fras som eleverna skulle repetera för att öva på uttal. Alla elever följde lärarens instruktioner och försökte i den mån de kunde repetera uttalet, detta kan ses som en typ av betingning där eleverna gör som läraren säger och får beröm när de säger efter läraren, som nämns i Perspektiv på lärande. Eleverna har även fått ett arbetshäfte att öva vanliga fraser och ord i som t.ex. jag är, det ligger i och jag kommer ifrån, här blir eleverna utmanade att se vad de själva kan och uppmuntras till att prova själva och se hur lång de kommit i processen som är viktigt att påpeka enligt Nottingham. När eleverna fått arbeta själva en stund ska de arbeta i par för att öva uttal och besvara frågor på franska. Läraren delar upp gruppen utan inbördesordning eller någon tanke kring vilka som ska arbeta ihop. När läraren hade delat in klassen uppstod en situation där en elev inte vill arbeta med en annan elev och för att undvika krångel byter läraren plats på två elever och parövningen kan fortgå. Denna övning kan ses som ett socialt samspel som är viktigt i det sociokulturella perspektivet som Säljö lyfter fram i lärande skola bildning. Eleverna pratade och följde instruktionen i uppgiften och försökte och tog hjälp av varandra, läraren gick runt i klassrummet och lyssnade för att se så att alla hade kommit igång och hjälpte till vid behov. 

Mot slutet av lektionen gav läraren eleverna en glosläxa på 11 ord, när hen delade ut pappret med glosorna frågade hen om eleverna kunde lära sig alla 11 glosorna på en vecka protesterade eleverna och läraren ändrade så de endast fick 4 fraser att öva på till nästa veckas lektion. Hade jag varit denna läraren hade jag valt att utmana mina elever och gett de alla glosorna för att uppmuntra de i deras lärprocess som Nottingham skriver om. Hade det varit på det sättet att eleverna inte klarat av uppgiften hade jag valt att berömma processen som är viktigt att belysa som Dweck pratar om. Hur hade ni gjort?

Om Jultomten fastnade i skorstenen

                            

 

Om jultomten fastnade i skorsten

Nu är det jul igen, nu är det jul igen.

Även om inte alla firar jul vet nog alla elever i Sverige vem jultomten är. I läroplanen kan man läsa att utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv-värden, traditioner, språk, kunskaper-från en generation till nästa.

När eleverna kom till skolan satt bilden ovan på tavlan. De blev direkt nyfikna och ville på studs ha reda på vad det var de skulle göra. De samlades kring mattan för en samling och läraren ställde frågan "vad ser ni"? En tomte som är på väg ner i en skorsten, tyckte vissa men snabbt insåg de att där stod ordet "hjälp". De var alla överens om att jultomten hade fastnat och kunde inte komma loss. 

Läraren berättade att de skulle fundera en stund, tillsammans med kamraten bredvid  vad de skulle kunna göra för att hjälpa honom loss. Eleverna vände sig mot en kamrat och började diskutera. Härliga skratt hördes över klassrummet undertiden de diskuterade. 

Läraren förklarade att där fanns inget rätt eller fel svar och det var intressant att se deras ansiktsuttryck, där finns väl alltid något som är mest rätt, undrade en elev. 

Anna Vikström menar att variationsteorin ger möjligheter att tala om och att utveckla undervisningen på ett fritt sätt. Det handlar inte alltid om rätt eller fel, utan om kunskap och förståelse som kan värderas i relation till ett visst syfte, här var det hur skulle man kunna få loss jultomten (UR Samtiden-Learning study). 

Läraren förklarade att först skulle de skriva en kladd där de förklarade hur de skulle få loss honom. Vissa elever valde att arbeta tillsammans och några enstaka valde att arbeta själv. I klassen fanns en del SvA elever som behövde extra hjälp av sin "klasskompis", speciellt med att förklara begrepp och prepositioner. 

I Säljö kan man läsa att i ett sociokulturellt perspektiv är kommunikation och språkanvändning helt centralt och utgör länken mellan eleven och omvärlden och att det är just genom kommunikation, i allt från lekar till interaktioner i klassrummen som eleverna blir delaktiga i hur andra människor i omgivningen uppfattar och förklarar händelser. 

När de skrivit färdigt sin lösning på kladdpappret visade de det för sin lärare som då gav dem ett rött rektangulärt papper att skriva på. Efterhand som eleverna lämnade in sina lösningar på de röda rektangulära papperna började läraren sätta upp dem åt dem, under jultomten. 

Titta!! Det blir en skorsten, sade en elev i förtjusning. Vad är en skorsten? undrade en SvA elev och så hamnade diskussionen där. 

Vilket härligt engagemang från både eleverna och läraren. Detta tänker jag absolut göra med min klass en dag. 

                                                        God Jul! 

                                                  Av: Cecilia Perulf