I Sverige finns det barn som betraktas ha en normal uppväxt, det finns barn fosterhemsplacerade, nyanlända familjer och familjer som tampas med olika former av missbruk. Familjernas gemensamma nämnare är att deras barn förväntas samspela och falla inom resurserna i samhällets skolsystem. Det talas om att barn och unga får bättre ekonomiska levnadsvillkor trots det sjunker skolresultaten och psykisk ohälsa hos barn ökar.
Genom filmen om Indiens skola som Olausson gjort, ses samhällsstrukturen och deras skiftande skolformer tydligt; välbeställda familjer har möjlighet till bättre skolgång medan de andra får nöja sig med en billigare variant på skolverksamhet. Barnkonventionen och Salamancadeklarationen inhyser hoppfullhet och ett juridiskt bindande skydd för barnen och deras rättigheter när allt annat kanske sviker och eventuellt kan det skönjas i filmen då de vuxna pratar om svårigheter och hur de arbetar kring det medan eleverna fokuserar på sina drömmar och mål, och vikten av att ha någon som tror på dem.
Oavsett bakgrund tror vi att det är viktigt att ha någon som tror på dig och för Morgan Alling i hans bok ”Kriget är slut”, var det en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav och stötta Morgan i hans försök att hitta en tillflykt, vilket blev teatern. I skolan upplevdes Morgan som en stökig elev utan ro och blev många gånger utskickad från övriga klassen. Vi vet egentligen ingenting om hur skolan har arbetat kring honom, vi har endast läst från hans perspektiv och utifrån det är han en av dem som skolan inte lyckas fånga upp. Är inte det en stor del av skolans roll i barn och ungas uppväxt? Att möta elevernas förutsättningar för att kunna ge dem verktyg att balansera upp likvärdigheten som dessutom är ett viktigt ledord i den politiska kompromiss vi försöker samsas kring?